30 augusti 2014

50 bästa låtarna från augusti 2014

Här är de låtar som jag fastnat för i floden av ny musik som nått mina hörlurar den senaste månaden.


Saint Motel: Cold Cold Man
Kalifornsk gladindie med influenser från lite varstans. 80-talskalypson My Type finns också med en bit ner på den här listan. Fast Cold Cold Man är bättre.

Alvvays: Archie, Marry Me
Gullig kanadensisk indie.

Haley Bonar: Kill The Fun
Om Emmylou Harris sjungit i Joy Division hade det låtit så här.  Trivsam indiecountry.

Keira Knightly: Lost Stars
Begin Again (eller Sånger från Manhattan) är en ny härlig trivselfilm från irländske John "Once" Carney. Precis som i Once har musiken en central plats i filmen och Gregg ”New Radicals” Alexander står för stommen av låtarna. Lost Stars framförs i filmen även av Adam ”Maroon 5” Levine, men Keiras version är bättre. I filmen beskriver Mark ”…vilken film är han egentligen mest känd för?” Ruffalos A&R-tjomme Grettas musik som ”The Cardigans när dom precis kommit till USA”. Ligger någonting i det.

Owl John: Los Angeles, Be Kind

Frightened Rabbits frontman Scott Hutchison gör en soloskiva under namnet Owl John och resultate låter ungefär som Frightened Rabbit, fast nästan lite bättre. ”I read you all wrong, so I get drunk just to feel I belong.” En lite småsorglig låt om en bortkommen skotten i storstaden.

Sea Wolf: Bavarian Porcelain
Jag har ingen koll alls på det här amerikanska bandet, men hela skivan – som säljs in som något slags inofficiell mellan-riktiga-skivor-skiva – är värd att lyssna närmare på. Många bra spår.

Porter Robinsin/Urban Cone: Lionhearted
Amerikansk indietronica-dj slår sig samman med indiepopgäng från Stockholm och resultatet blir en härlig sommarhit som The Royal Concept hade behövt för att överleva.

Alaska/Dim Out: Saudi
Även om jag i min ungdom på 1980-talet köpte Jan Fex album Utanför mitt liv enbart för att han ”rappade” på skånska har hiphop på svenska aldrig stått särskilt högt i kurs hos mig. Men denna svenska ”supergrupp” gör här ett stycke fantastisk och enigmatisk rnb-hiphop som jag gillar starkt.

The Rentals: 1000 Seasons
Weezer gör comeback samtidigt som deras forne basist Matt Sharp blåst liv i sitt hobbyband The Rentals. Och The Rentals är i en jämförelse betydligt mer spännande, även om det fortfarande låter som när dom härmade Gary Numan på 1990-talet.

Meghan Trainor: All About The Bass
Klacksparkspop från flickrummet med en explicit text om att det är okej att vara rund.

Charlotte OC: Hangover
Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag egentligen tycker om den här låten. Men den hänger sig kvar. Och den tvetydiga texten hjälper till. Går liksom inte att släppa sådär bara.

Jehne Aiko: The Pressure
Här bjuder Jehne Aiko på samma, eleganta effektiva, delaybaserade atmosfäriska rnb som fick mig att få upp ögonen för henne med The Worst som jag hade med på listan 50 bästa låtarna från mars 2014.

Bombay Bicycle Club: Come To
Egentigen borde detta vara ett band som gjort för mig. Men dom har aldrig gjort någon låt som riktigt fastat. När senaste albumet kom i vintras lyssnade jag igenom det ganska oberörd. Men så dök den här låten upp på de brittiska spellistorna i somras och något med den M83-iga syntvisslan i refrängen gjorde plötsligt jobbet.

Simian Ghost: Never Really Know
Lite samma fenomen som med Bombay Bicycle Club. Svenska Simian Ghost gör musik som låter som den är gjord för mig, fast det biter liksom inte riktigt. Fast bra ändå liksom.

Summer Camp: Beyond Clueless
När denna brittiska duo anstränger sig för att göra ordentliga poplåtar lyckas dom ganska bra. Men på albumplanet tar de instrumentala demoutflykterna över lite för mycket. I sina bästa stunder hör vi likheter med M83.

Nerina Pallot: Blessed
En fin låt från Nerina Pallots... är det hennes sjunde eller åttonde EP för i år?

Gruff Rhys: Walk Into The Wilderness
Ett vemodigt Elvis Costello-snuvigt spår från Gruff Rhys lyssningsvärda album.

Hello Saferide: I Was Jesus
Kanske lite av en besvikelse. Fast bra ändå. Och kul text. Ah, ni fattar.

Jessie J/Ariana Grande/Nicki Minaj: Bang Bang
Bra Max Martin-försök att få till en bred, tillgänglig dunderhit. Påminner någonstans lite om den där multisångarversionen av Lady Marmalade som Missy Elliot kokade ihop till Moulin Rouge-filmen.

Icona Pop: Get Lost
Shit, vad dom ansträngt sig sedan I Love It för att bevisa att dom inte är något enhitsunder. Det är inte säkert att dom lyckas med denna heller, men detta är kanske första gången sedan genombrottet som Icona Pop hejarklackselectronica funkar tillfredsställande.

Steve Angello: Wasted Love
Från början tyckte jag detta var en fantastisk kombination av bred EDM och något slags popfiness. Men oj vad snabbt den slets ut. Och kanske var det forne den Swedish House Maffiosons lite pajjiga sommarprat som drog ner låten åtskilliga snäpp på min Just nu-lista. Men fortfarande en helt okej hitbomb. Det blir ändå en lite kul udd med Dougy Mandagis lite stompigt sneda sång.

Paloma Faith: Only Love Can Hurt Like This
Man hade ju gärna velat att denna roliga och charmiga artist fått till en mer personlig och slagkraftig hit. I väntan på en sådan får denna ändå ganska stabila och pålitliga radiovärmare i ingemanslandet mellan Duffy och Adele funka.