29 november 2014

50 bästa låtarna från november 2014

Här är dom. Låtarna som fastnade på min ständigt uppdaterade Just nu-lista under november. Dom flesta låtarna är åtminstone hyfsat nya, men en del spår har haft lite längre tid på sig att nå mina lurar. Och det är ju lite fler än femtio låtar. Men 50 låter lite mer uttänkt och organiserat.


Belle & Sebastian: The Party Line
Mysindieveteraner tillbaka i högform. Jag var aldrig något större fan under deras storhetstid, men kanske står stjärnorna i precis rätt läge för att deras formel ska funka perfekt.

The Honeydrips: Oh Stampe, Oh Stella
Mycket trivsam indietronika som lyfter ett steg när Mikael Carlsson går över till att sjunga på göteborgska mot slutet. :)

Tom Odell: Real Love
Tillbaka med ny singel. Odell blev hemma i England snabbt hajpad, hyllad och sedan sänkt när han debuterade häromåret. Men här finns ju en uppenbar begåvning som lyckas trotsa musikindustrins och musikjournalistikens förväntade dramaturgi. Ja, vad vill jag säga med det egentligen. Inte helt klart. Men det lät smart.

Amason: Duvan
Svenska supergruppen Amason fortsätter att rulla ut fina låtar med ojämna mellanrum.

Mozart’s Sister: Bow A Kiss
Härligt att få en hel nya skiva med Caila Thompson-Hannants musik. Inte jättemånga riktiga toppar på Being, men denna sätter sig. Dock inte lika mycket som fjolårets Mozart's Sister.

Misun: Sun Made
Utifrån vilka kanaler jag följer så är amerikanska Misun månadens i alla kategorier mest hajpade akt. Funkar fint som ett substitut i väntan på något nytt från M83.

Shamir: On The Regular
Om jag med pekfingert i luften skulle försöka identifiera en retrotrend just nu är det att det finns en klar strömmning av musik som hamnar någonstans där Tom Tom Club brukade tråla i början av 1980-talet. Lite stolpig rap och glad sång till barnsliga beats. Funkar fin-fint. Jämför även med Fool's Golds I'm In Love längre ner på listan. Men unge amerikanen Shamir har ändå något specifikt personligt som gör jobbet.

Winhill/Losehill: Working On The Side
Jättefin norrländsk lantindie med visst Bon Iver-släktskap.

Bryan Ferry: A Special Kind Of Guy
Denne snart 70-årige crooner sjunger kanske inte som han gjorde på For Your Pleasure. Men det är ändå härligt att sätta på nya albumet Avonmore med samma tillbakalutade Ferrymuzak som vi vant oss vid ända sedan Avalon.

Mark Ronson/Bruno Mars: Uptown Funk
Alltså. Det här är ju på alla vis en ganska töntig travesti på hur det lät när man försökte uppdatera James Brown på 1980-talet. Men det är ju ganska kul ändå.

Parquet Courts: Pretty Machines
Hemsnickrad monoton replokalsindie är en genre som detta Brooklynband äger där dom flesta andra misslyckas.

Kindness: Why Don't You Love Me
Jag tycker nog Kindness tråkat till sig lite väl onödigt mycket på nya skivan. Men detta är en fin ballad någonstans mellan Prince och Sade.

Naomi Pilgrim: It's All Good
Jag har gillat de flesta av denna svenska sångerskas låtar tidigare, och här finns också en bra blandning av tillgänglighet och utmaning. Men man känner att hon borde ha mer att komma med.

Heart/Dancer: Shoreline
Stockholmsindietronika. Lite som om Sound Of Arrows lugnare sidor.

Dutch Uncles: In n Out
Brittiskt band någonstans i samma genrecounty som Hot Chip bor i. Det vill säga: först låter det som väldigt enkel och tillgänglig pop, men så tar det oväntade svängar och vägar som är långt ifrån hitmittfåran. Eller så beror det kanske mest på att Duncan Wallis låter en hel del som Alexis Taylor.

Simple Minds: Honest Town
Efter att varit hånade i allmänhet i 25 år slår Simpla Minds (med Jim Kerr och Charlie Burchill som enda originalmedlemmar) till och gör en skiva som överraskar på många sätt. Plötsligt låter deras lite tillplattade bombastiska pop helt i tiden och jag kan inte låta bli att tänka på 10-talets Arcade Fire när jag hör den här låten.

The Samshing Pumpkins: Being Beige
Billy Corgan var, och är, alltid bäst när han tar det lite lugnare.

Henric De La Cour: Hidden Sleeve
Att gamle Yvonnefrontmannen kunde göra så här bra deppsyntrock än idag var en glad överraskning.

Tityo: Solna
Jag kan inte riktigt skaka av mig känslan av hur beräknat ”äkta” detta är.  Trots det är det ändå ett fint elektronikaanthem som funkar även om Titiyo aldrig varit någon särskilt stabil sångerska.

Orup: Främling
Han är ju kanske den mest klipska deltagaren någonsin i Så mycket bättre när det gäller att twista till låtarna på ett sätt som gör dom både till personliga tolkningar och samtidigt mer kontemporärt hitdopade topplistekandidater.