30 april 2015

50 bästa låtarna från april 2015

Denna tiden på året är det lätt hänt att det blir mer än femtio låtar på den här listan när månaden ska sammanfattas. Dom artister som hoppas på en fulltecknad festivalsommar bör ju redan nu ha släppt ifrån sig åtminstone något livstecken. Därav den rika skörden bra musik just nu.


Courtney Barnett: An Illustration Of Loneliness (Sleepless In New York)
Jag tycker att hon är som bäst när hon är lite mer tillbakalutad, som detta spår från debutskivan.

Tobias Jesso Jr: Leaving La och Whithout You
Hans debutskiva Goon är nog en av dom jag lyssnat mest på hittills i år. Ett omsorgsfullt utvalt knippe klassisk pop som fler än jag säkert förknippar med den musik som sådana som Elton John och Paul Simon - eller McCartney och Lennon för den delen - ägnade sig åt på skilda håll i början av 1970-talet. Fast ändå med en hyfsat kontemporär produktion och uppdaterade arrangemang.

Tame Impala: ’Cause I’m A Man
Här tar australiensiska Tame Impala klivet från tillgänglig och kritikervänlig retrorock till ett slags chillwave. Kul.

Little xs for eyes: Logical Love
Skön och fläktande Blondie-Moroder-indiepop från ett härligt irländskt sexmannaband. Resten av albumet är tyvärr inte lika bra som den här låten.

St Vincent: Teenage Talk
Hon framstår mer och mer som en av 10-talets kanske mest intressanta artister. Till och med en mer mediumbra låt som denna är svår att bara borsta av sig.

Blur: Ghost Ship
På comebackalbumet The Magic Whip gillar jag kanske denna nästan Style Council-puttrande soulpopbagatell bäst.

Braids: Sore Eyes
Kanadensiska indietronikagänget Braids Sore Eye gör här en märklig, lite udda syntpoplåt om porrsurfning. Har ännu inte hunnit igenom hele nya albumet, men här finns något som man inte hittar bakom varje länk i Spotify.

Natalie Prass: Bird Of Prey och Christy
Medan Nerina Pallot tar sig en välbehövlig semester efter fjolårets EP-maraton får vi hålla tillgodo med Matthew E White-producerade Natalie Prass.

East India Youth: Beaming White
På nya skivan har William Doyle styrt sitt East India Youth åt ett mer tillgängligt håll. Mange hör spår av Ultravox och A-ha. Och det ligger någonting i det. Tyvärr saknas toppar som ens kommer i närheten av förra skivans Dripping Down.

Spector: Bad Boyfriend
Jag ser mycket fram emot ett nytt Spector-album.

Teleman: Strange Combinations
Brittiska Teleman har från börjat placerat sig i samma hage som Django Django. Båda är på gång igen med nya låtar, men jag tycker nog Teleman är snäppet mer spännande. Jämför själva med Django Djangos Refelctions längre ner på denna lista.

Yumi Zouma: Dodi
Släpig, fladdrande easytronika, lite samma genre som Woman’s Hour gjorde sig ett namn med ifjor.

Boxed In: All Your Love Is Gone
Den här låten har jag väldigt svårt att släppa. En monoton newwaveig, svajig, stolpig och inte särskilt bra låt, fast med ett bekträftelseffektiv komp och produktion som får en att formulera bortglömda musiktidningsjournalisformuleringar som ”LCD Soundsystem möter brittiskt band från 80-talet som aldrig blev signat”.

Holly Miranda: All I Want Is To Be Your Girl
Inledningsraden som ger en Explicit-stämpel i Spotify är ju en effektiv inkastare, men kommer man förbi den så hittar vi en ganska klipsk poppastisch.

Bully: Trying
Ni vet att jag gillar amerikansk tjejgitarrrock som är liksom både Taylor Swift och Runaways på en gång. Eller Lisa Loeb och No Doubt. Kanske inte helt klockren jämförelse. Typ Those Darlins, om ni minns dom. Eller kanske det var ett mindre bra exempel. Bully är liksom lite basic countrypop och… äh. Ni fattar, va?

Max Jury: Home
Nytt spår från denna tokhajpade amerikan. En intressant utveckling av branschen är just dessa begåvade artister som raskt hamnar i ett framgångsrikt flow innan dom ens gett ut ett första album.

Silicon: God Emoji
Intressant nyazeeländsk elektronika.

Shamir: Call It Off
Inte lika klistrig som On The Regular, men jag beundrar den minimalistiska kompositionen och elektroniska inramningen.

Passion Pit: Five Foot Ten
Lifted Up (1985) är en kanonlåt, men tyvärr är resten av nya skivan en ganska ljummen blandning. Den här sticker ut något mer än genomsnittet.

Chloë Howl: Bad Dream
Jag har väntat på hennes albumdebut ända sedan fantastiska Paper Heart kom för några år sedan. Nu kanske den slutligen verkar vara på gång.

Blancmange: Paddington
Man kan ju inte bli annat än överraskad av Neil Arthur lyckats blåsa liv i sitt gamla 80-talsband med så här pass bra resultat. Och harmonierna är väldigt bekanta för oss som med värme minns Living On The Ceiling från 1982.

Di Leva: Ord Och Inga Visor
Jag har inte haft full koll på vad Di Leva egentligen ägnat de senaste tio åren åt, men så här dyster syn på sin samtid har han väl aldrig haft tidigare. Bra låt.