29 januari 2015

50 bästa låtarna från januari 2015

Här har ni de 50 bästa låtar som passerade mina hörlurar under månaden som gått. Eftersom det är januari så släpptes många av låtarna redan under 2014 men hann inte fram till mina lurar förrän nu. Jag brukar stoppa ner alla möjliga nya låtar som dyker upp i en bulklista som jag plöjer igenom. När det dyker upp låtar som tilltalar mig på något sätt åker dom över i min Just nu-lista. De låtar som jag gillar mest hamnar överst på listan. Låtar som inte riktigt håller flyttas neråt.

I slutet av varje månad tar jag månadens lista och kopierar över till en månadslista. Samtidigt försöker jag skriva ner lite om en del av låtarna för att minnas vad jag lyssnat på. Efter det rensar jag ut en lite äldre låtar från Just nu-listan och börjar fylla på igen. Detta är alltså speglingen av hur min Just nu-lista såg ut i slutet av januari 2015. Och här nedan är mina anteckningar.


Jape: Seance Of Light
Irländsk syntpop som nästan skulle kunna tas för aussietronika.

Amason: Velodrom
Amason har sedan mer än ett år tillbaka pytsat ut en hel del fina låtar som hade passat bra i ett fack med etiketten Ett svenskt Fleetwood Mac för 2010-talet. När en hel skiva nu är utgiven är inte etiketten lika självklar. Men albumet Sky City tål mer än två genomlyssningar och Velodrom är kanske en av de tidigare outgivna spåren som står ut mest.

Emmy The Great: Swimming Pool
Det är tre år sedan brittisk-kinesiska skribenten och musikern Emma-Lee Moss gjorde en skiva senast och den missade jag helt och hållet. Den var lite mer traditionell muk vänstertrafikspop korsat med en countryaura. Men här börjar skuggor av mer utsvävande landskvinnor som Natasha Khan/Bat For Lashes att fladdra runt simbassängen.

Futurecop!/Dwntwn: Lost Love
Atmosfärisk indietronika som hämtat från soundtracket till Drive. Futurecop! är en brittisk producentduo som lånar in sång från annat håll. Här samarbetar dom med amerikanska indiegänget Dwntwn.

Joel Jerome: Everybody Wants Somebody
Kunde vi höra till eftertexterna i senaste Girls-avsnittet.

Django Django: First Light
En korsning mellan Simon & Garfunkel och The Human League. Storbritanniens stelaste musikgrupp är på gång med uppföljare till inspirerande genombrottsskivan från 2012.

The Charlatans: So Oh
Den musik som indiepopfarsan Tim Burgess och hans kompisar i The Charlatans gör idag låter faktiskt bättre än den dom blev kända för under det tidiga indie-90-talet.

The Go! Team: The Scene Between
Brittisk gladpop med drag av XTC. Vid närmare eftertanken låter det kanske ungefär som svenska jättegruppen I’m From Barcelona för snart tio år sedan.

Sharon Van Etten: I Don't Want To Let You Down
Mer svajig än svängig. Mer sluddrig än skarp. Även om hon egentligen aldrig gör några kanonlåtar är Sharon Van Etten alltid kul och behaglig att lyssna på.

Dutch Uncles: Decided Knowledge
Jag har svårt att pricka in exakt vilket band på 80-talet som Dutch Uncles egentligen låter som. Men när jag hör detta ser jag mig själv sitta i en sliten blå soffa framför en ärv Bang & Olufsen-tv och nonstoptitta på MTV,  Music Box eller Sky TV samtidigt som jag gör läxorna.

Nerina Pallot: Cold Room
Man kan inte annat än beundra Nerina Pallots gigantiska projekt att släppa en EP i månaden under 2014. Detta är bästa spåret från avslutande EP:n Winter Rooms. Och att hon ändå lyckades få ur sig så pass många bra låtar, även om dom kanske inte alltid är så jätteoriginella. är en enastående bedrift.

Belle & Sebastian: The Cat With The Cream
Här låter dom mer som jag minns dom från genombrottet i slutet av 1990-talet än höstens indietronikadansfyrverkeri The Party Line. Albumet Girls In Peactime Wants To Dance kan man gott ta sig igenom, även om det finns rätt så många sådana där mediumengagerande svala poplåtar som gjorde att jag aldrig riktigt fastande för dom då i slutet av 1990-talet.

Jack Garratt: The Love You've Given
När James Blake slog igenom – inte med buller och bång, snarare tvärtom – för några år sedan blev han affischnamnet en helt ny genre omfamnad av företrädesvis unga vita hipsters som sjunger som amerikanska soulmän till minimalistisk jazzelektronika. Jack Garratt är en av dom. Överraskar dock mer än många andra i facket.

Aqualung/Lianne La Havas: Eggshells
Matt Hales, under artistnamnet Aqualung, är ytterligare en artist i samma James Blake-genre som Jack Garratt.  Och visst har Aqualung funnits betydligt längre än James Blake, men det lät inte riktigt så här innan James Blake dök upp på scenen. Här hjälper dessutom Lianne La Havas till med att göra detta bdirag till genren lite mindre vit och manlig.

Milo Greene: Lie To Me
Detta lite hala amerikanska västkustband är egentligen lite för långt från vad jag normalt uppskattar, men här låter dom som något som Rod Stewart skulle ha slarvat fram i början av 1980-talet. Trivsamt.

Hayden James: Something About You
Tillgänglig radhus-house.

St Vincent: Bad Believer
En låt från kommande delux-utgåvan av fjolårets starka album. Inte ett av hennes starkare nummer, men vi som gillar Annie Clarks musik kan ju inte låta bli att kasta sig över allt hon gör.

Thåström: Kom Med Mig
Att Thåström skulle vara en av mina svenska favoritartister 2015 hade jag aldrig kunnat gissa för 25 år sedan. Detta är kanske lite av en… besvikelse? Äh. Efter storslagna Beväpna dig med vingar känns detta mer som en vanlig thåströämmare. En svensk Nick Cave möter James Blake. Ser fram emot Mejerietspelning i mars som jag köpte biljetter till redan i oktober.

Anna Järvinen: Affären
Oemotståndliga Anna Järvinen är efter en inte helt lyckad medverkan i Melodifestivalen häromåret nu tillbaka på riktigt. Låter lite annorlunda än hennes tidigare skivor. Kanske lite mer… vanlig?